Patientberättelser
Patientberättelse (av Britt)
Whiplash!
Du har fått en whiplash skada, sa läkaren den där novemberdagen 1989, då jag kom in på akuten efter att jag råkat ut för en bilolycka.
Whiplash? Vad är det?
Det är en s k pisksnärtskada, som uppkommer när huvudet slungas framåt och bakåt vid en kollision, fick jag till svar. Då hade jag aldrig tidigare hört talas om en sådan skada. Läkarna tillät mig inte att åka hem. Under den första natten förvärrades mitt tillstånd, smärtorna i nacken blev outhärdliga, jag blev mer och mer omtöcknad. När jag försökte få hjälp kunde jag inte röra mig eller tala, halva kroppen hade blivit förlamad. Paniken över att inte kunna meddela sig med omgivningen var fruktansvärd. Förlamningen satt i cirka ett halvt dygn, minnet av den känslan jag då fick sitter ännu kvar. Det är så många tankar som hinner väckas i huvudet, så rädslan kommer nog aldrig riktigt att släppa. De första 14 dagarna efter olyckan minns jag inte så mycket av. Flyttades efter de veckorna till ett anat sjukhus som hade specialister på neurologiska skador. Där fick jag genomgå många undersökningar: datortomografi, ryggmärgsprov och flera röntgenundersökningar. De kunde inte hitta några synliga skador, förutom att jag inte hade någon känsel i vänster hands fingrar och svåra smärtor i huvudet och nacken.
Efter en månads vistelse på akutsjukhus och tre månader på rehabiliteringssjukhus, började jag efter en tid att jobba igen. Halvtid till en början, sen heltid då jag i min envishet trodde jag skulle klara av det. Det resulterade i att jag varje eftermiddag fick ont, stöp i säng efter jobbet med svår huvudvärk och nacksmärtor. Till slut höll det inte längre, jag blev tvungen att sjukskrivas på heltid. 1993 fick jag helt sjukbidrag efter att ha genomgått många undersökningar och olika behandlingar: fysioterapi, akupunktur, TNS, vattengymnastik, massage och medicinering m m utan märkbar förbättring. Läkarna gav mig inget hopp om att kunna bli bra, påstod att en del aldrig blev bra. Varför, undrade jag? Det kunde de inte svara på då det fanns så lite forskning om whiplash-skador, ursäktade de sig med. Jag vägrade ge upp. Våren -93 kom jag med i ett rehabiliteringsprojekt som min arbetsgivare och försäkringskassan startat. Efter genomgång av min situation kontaktades chefsläkaren på försäkringskassan Christina Eliasch för rådfrågning. -Tag kontakt med Stockholms Shiatsu H Institut, de kan hjälpa henne, svarade hon.
SHIATSU H!!!
Vad är det? Åter igen något jag aldrig hört talats om. Vad hade jag att förlora. Tog kontakt med Kenneth Björgson på Stockholms Shiatsu H Institut, med viss oro, ändå med en öppenhet för att ta till mig deras hjälp. Det blev ett omvälvande möte. Efter första behandlingen var jag så omskakad att jag gick igenom helvetes kval om jag skulle våga fortsätta. Kenneth sa saker som gjorde ont, fick mig att reagera, väckte både min ilska och nyfikenhet. Ändå fanns där en värme och trygghet som blev avgörande för mitt beslut att tacka ja till fortsatt behandling. Efter första behandlingen var det Annika Henning som tog hand om mig. I början var jag mycket rädd, trodde smärtan skulle bli värre, blev nästan paralyserad av rädsla att nackskadan skulle göra mig förlamad igen eller att smärtan som uppkom när hon tryckte, vred och tänjde skulle bli kvar. Men så blev det inte, jag har förundrats många gånger under den tid jag gått hos henne. Annika fokuserar inte behandlingen på själva skadan, (det gör jag så bra själv) utan behandlar hela min kropp från topp till tå och hon tillåter mig att reagera, jag får gråta, vara ilsken, förtvivlad, alla känslor som kommer över mig tar hon sig tid att lyssna på. Även när jag kommer hem får jag ringa och få stöd och hjälp, om jag behöver det och det har jag verkligen behövt.
Annikas unika förmåga att ta hand om mig är svårt att beskriva med ord. Hennes klokhet och medkänsla är stor, även hennes intuitiva förmåga att tackla alla svårigheter som uppkommit under behandlingen. Genom sitt stöd och enorma kraft att inge mig styrka, har jag kunnat klara av att gå vidare och lämna det svåra bakom mig. Det jag tyckt om hos Annika är också hennes "oförutsägbarhet", det har gjort att jag lärt mig att inte förvänta mig en speciell reaktion utan fått mig att inse att jag inte alltid behöver ha kontroll, jag klarar av smärtan ändå. Mycket har förändrats sen jag började med behandlingen. I början var jag så dålig att jag hade färdtjänst, kunde inte handla själv och hemma klarade jag bara de enklaste sysslorna. Tänk vad glad jag blev här jag klarade av att stå och stryka utan att bli liggande dagen efter. Och när min dotter lockade med mig till badhuset och jag simmade 800 meter bröstsim, jag som knappt kunnat simma alls efter olyckan.
Jag kan inte påstå att behandlingen har varit lätt, det har krävts mycket av mig. Annika har fått mig att förstå att stress, oro och rädsla gör att jag spänner mig ännu mer och gör det ännu svårare att få skadan att läka. Det har varit tufft och jag har vacklat många gånger men då har Annika varit där och fångat upp mig. Nu har det gått flera år sen jag började hos Kenneth och Annika. Whiplash-skadan anser jag är helt bra, men det är först nu jag orkat skriva om det. Nu när jag vet att jag "håller" fast jag släppt mycket av de hjälpmedel jag haft. Visst händer det att jag får ont i nacken ibland allra helst om jag suttit framför datorn för länge. Ibland kan jag få migränattacker och bli liggande några dagar i månaden. Förut var det tvärtom, då var jag smärtfri några dagar i månaden i stället.
Färdtjänsten avsade jag mig efter bara ett halvårs behandling. Sedan dess har jag kört själv, t o m parkeringstillståndet har jag avsagt mig. Den dag jag i ilska kört runt och letat parkering utan att hitta någon och sen fått parkeringsböter och Annika välkomnade mig ut i livet, förstod jag att jag var frisk. Idag har jag arbetstränat under lång tid och klarat av det, har också ork till ett socialt liv, träffa vänner och gå på olika kurser. Behandlingen hos Annika har betytt oerhört mycket för mig och jag anser Stockholms Shiatsu H Institut har varit ett viktigt komplement till den traditionella vården för mig då deras resurser inte räckt till. Jag är oerhört tacksam för Christina Eliasch råd att skicka mig till Annika och Kenneth och till min arbetsgivare och försäkringskassan som gjort det möjligt för mig att gå hos dem.
Patientberättelse (av mig)
Oj vad jag lurade mig själv!
Jag var 22 år och hade varit väldigt trött i över ett halvår och en dag fick jag plötsligt en blixtrande smärta i höger smalben. Det gjorde fruktansvärt ont. Det var under ett boxning-träningspass, jag trodde att jag hade fått benhinneinflammation.Det kanske var det men det var tydligen bara början. När man är 22 år blir man inte långtidssjukskriven, det fanns inte i min värld. Lite ont här och där kan man väl ha...eller rättare sagt, jag tänkte inte ens efter utan väntade bara på att det skulle gå över.
Veckorna gick, värken släppte inte utan spred sig till hela kroppen. Till slut gick jag till en doktor, jag berättade om min trötthet och värken. Hon förstod..hon skickade en remiss till en smärtklinik, det var lång väntetid egentligen men iom min unga ålder fick jag komma dit efter ett par månader. Under tiden fick jag akupunkturbehandling av doktorn, vilket inte hjälpte mig något av vad jag märkte.
På smärtkliniken fick jag genomgå ett antal prover och tester, vilket resulterade i diagnosen Fibromyalgi (vad nu det var tänkte jag och tänker fortfarande faktiskt). Läkaren där sa att jag fick leva med detta resten av mitt liv men att det kunde bli bättre periodvis. Jag fick massor av Somadril (som faktiskt var det enda som hjälpte mot värken) och så fick jag antidepressivt för Seretoninets skull. Jag hade samtidigt genomgått en kris men det tänkte jag absolut inte på kunde ha påverkat detta.Jag tänkte aldrig på vad det kunde bero på, jag ville bara att det skulle försvinna. Jag fick bedövningssprutor två ggr i veckan och så gick jag på sjukgymnastik där jag fick någon slags elbehandling, massage och akupunktur. Det hjälpte inte mig.
Jag pluggade heltid under denna tid och jobbade extra på kvällar och helger. Lägg där till att jag tränade styrketräning & kondition fem-sex dagar i veckan. Jag proppade i mig tabletter och låg vaken på nätterna och grät med benen mot taket, det kändes som om de skulle sprängas! Men sjuk var jag inte..*he*.. jag hade aldrig en tanke på att jag skulle vila, att jag behövde vara fri från allt och bara reparera mig själv, nääedå, jag började plugga på universitetet, heltid, och bytte till ett annat jobb. Tro inte att jag vilade någonsin, det visste jag nog inte ens hur man gjorde. Jag vilade nog inte ens i sömnen. Hur jag orkade vet jag inte..men man kan lura sig själv ganska så länge har jag förstått. När jag inte fick gå till smärtkliniken längre (det kostar ju pengar) så gav jag upp behandlingarna..kändes som om ingenting skulle hjälpa iaf. Jag hade ju mina värktabletter..*he*..
Efter universitetets 40 poängskurs började jag jobba på ännu ett nytt jobb. Då försvann värken sakta men säkert. Jag lade av med all medicin över en natt i princip. Yes, jag var bra igen! Full fart...träna, träna, träna, jobba, jobba, tänka på alla utom sig själv, skynda på och stressa med allt och Aldrig vila! Jag tror knappt att jag andades ordentligt under hela denna tid! Men jag visste inte bättre. Ingenting fick mig att stanna upp och känna efter. Efter två års jobb kom en kris igen i mitt liv, då brakade jag ihop totalt. Inte psykiskt men fysiskt, min kropp och hjärna klarade inte av en kris, det var redan "fullt" överallt. Jag fick dubbelseende, stark ångest (visste inte ens att det var det, tyckte bara att det var så svullet i halsen och trångt i bröstet), skakningar, en vilopuls på 120 slag/minuten, värk och sömnproblem + mardrömmar varje natt. Tro inte att jag gick till doktorn, nej nej, det hade jag inte tid med , jag skulle ju börja på mitt livs drömutbildning som jag kämpat för samtidigt under dessa år. Efter en månad kunde jag inte ta mig ut. Jag tog mig till slut till en doktor på Vårdcentralen som skrev ut Esucos till mig, diagnosen var stark ångest men det sade hon aldrig till mig. Jag hade lite svårt att vara spontan och informativ iom att jag inte ens fick upp mitt huvud ordentligt.
Självklart gick jag och jobbade efter ett par dagar (!) för jag var ju inte sjuk, det var bara något tillfälligt...oj vad jag lurade mig själv, eller vägrade erkänna för mig själv rättare sagt. På jobbet igen höll det en halv dag, sen kollapsade jag, fick en förgiftning av tabletterna och kramper, fick åka in akut. Efter sju timmar av diverse prover och undersökningar fick jag Stesolid och kunde åka hem.
Fick hjälp att ta mig till en doktor ett par dagar efter. Blev sjukskriven, var uttorkad och hade gått ned alldeles för mycket i vikt. Vid återbesöket hade jag planerat i detalj hur jag skulle bete mig och vad jag skulle säga. När jag kom in bröt jag ihop och bara grät och skakade (lägg då till att jag även bröt ihop på tunnelbanan, och grät, och det gör man ju bara inte..*he*) så berättade jag allt. Han förstod direkt att jag var helt slutkörd. Diagnosen utbränd. Fick Sobril och Fontex. Sobrilen var räddningen i nöden när jag hade så stark ångest, men man ska såklart bara ta det när man "måste". Fontex fick jag i första hand i förebyggande syfte så att jag inte skulle bli deprimerad av denna kris.
Detta var i början av maj, jag var 26år, hela sommaren var jag ett vrak. Kunde inte åka tunnelbana, gå och handla osv..ingenting..behövde hjälp med det mesta. För första gången på 10 år tränade jag inte. Kunde ju inte ta mig till gymet.. Jag sov och sov och sov och grät och hade ångest...så började värken komma tillbaka, igen! *grr* Gick till kiropraktor för nacken och ryggen, fick behandling som var skön för stunden och akupunktur som inte hjälpte. Gick till en sjukgymnast där jag fick göra övningar, avslappningsövningar..( jag var väl inte spänd..?).. Varje dag var en kamp, jag lovar, jag önskar INGEN det jag gått igenom.
Min mamma föreslog att jag skulle prova på Kenneth Björgsons Shiatsu-H. Jag tänkte att ja,ja, varför skulle det hjälpa, jag har ju som provat allt. Jag kände mig som en förstörd människa, som en skrothög ungefär.
Jag provade, och fastnade. Behandlingen hos Kenneth var tuff, men mycket bra! Jag blev mycket mer medveten om min kropp och om hur otroligt mycket jag spände mig! (Hoppsan..).. och så blev jag mer medveten om mitt egenvärde, och vad jag gjort "fel". Utan Kenneths hjälp hade jag nog aldrig förstått vad jag höll på med egentligen. Sakta men säkert började värken att försvinna, men först förstärktes allt, även gamla åkommor, men det kändes att det var kroppens sätt att reagera för att göra sig av med det. Efter 20 ggr hade jag inte ont någonstans och ångesten var inte lika stark.
Självklart har jag fått jobba med mig själv även efter detta, och jag är inte återställd, men har nått framsteg som jag tror jag hade "missat" om jag inte gått på dessa Shiatsu-H behandlingar. Det är svårt att förklara, man måste nog testa själv, om det passar en eller inte och hur det hjälper.
Nu har jag börjat jobba heltid igen, jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, jag har ändrat en hel del på min livsstil och jag har med mig i bagaget det Kenneth har hjälpt mig med. Ångesten har varit så stark så det tar nog ett bra tag till innan det har "läkt". Men med tanke på hur många år det har tagit att bygga upp allt detta så... det sker inga underverk över en natt.
Mina råd är att tänka på sig själv ordentligt, vila mycket, sova ordentligt, äta ordentligt, slappna av, ta en dag i taget, vara snäll mot sig själv, njuta av allt som är trevligt här i livet och våga bli arg och säga ifrån. Det är en rättighet för dig precis som för alla andra. Och man kan inte bära omkring på andra i ryggsäck, då rasar man ihop till slut. Man ska såklart bry sig om sina medmänniskor tycker jag, det kan ju tom berika ens liv, men man ska inte ta på sig andras bekymmer.
Jag känner att jag har fått börja om från början nästan med mitt liv, men jag känner att när jag väl är bra igen så kommer jag ha ett mycket rikare liv och vara mycket starkare. Jag hoppas också att jag kan vara till hjälp för någon annan i liknande situation för då har jag ju någon slags nytta av det..*ler*.
Jag har lärt mig en sak också, att jag inte varit en svag människa (som jag var så otroligt orolig för, Ångest, Jag?) utan jag har varit alldeles för stark.
Hälsningar mig
|
|
